Топ-100
Back

ⓘ Högsvenska, finlandssvenskt högspråk eller standardfinlandssvenska är det finlandssvenska standardspråket. Begreppet högsvenska kom under 1900-talet att använda ..




                                     

ⓘ Högsvenska

Högsvenska, finlandssvenskt högspråk eller standardfinlandssvenska är det finlandssvenska standardspråket.

Begreppet högsvenska kom under 1900-talet att användas huvudsakligen om en finlandssvenska som är fri från finlandismer, i synnerhet fennicismer. Det står i motsats till finlandssvenska dialektala drag – en svenska som "höjer sig" över lokalt präglade språkdrag. Denna betydelse skulle med modern språkvetenskaplig terminologi kunna kallas finlandssvenskt standardspråk, men ordet lever kvar genom sin särskilda relevans för finlandssvenskans språkhistoria.

I Sverige kan ordet i stället ibland användas för att beskriva en medvetet formell, skriftspråklig eller litterär stil, till exempel om blandningen av högsvenska, bibelspråk och dialekt i romaner av Sara Lidman och P.O. Enquist.

Betydelsen av begreppet högsvenska förändrades under 1900-talet. I Bonniers konversationslexikon tryckt på 1930-talet anges högsvenska vara liktydigt med svenskan som den talas i Sverige, i motsats till finlandssvenskan. Numera används för den betydelsen ordet "rikssvenska".

                                     

1. Hugo Bergroths bok Högsvenska

Finlandssvensk högsvenska normerades i praktiken i och med en bok av Hugo Bergroth kallad just Högsvenska 1918. Möjligen influerade av kraftigt normerande stämningar från finska språkvårdares sida, blev de svenska modersmålslärarna i Finland mycket noga med att i Bergroths anda utrota både fennicismer och dialektala finlandismer. Den svenska som Bergroth beskrev är dock en historisk språknorm som inte längre är aktuell. Kanske fick den sitt tydligaste uttryck i scenspråket på Svenska Teatern i Helsingfors, som länge ansågs behöva ge den talade högsvenskan en norm. Eftersom teatern ligger vid Skillnaden och språket inte liknade något annat talat språk kallades det "skillnadska". Idag har den normerande funktionen övertagits av etermedia.

Begreppet högsvenska har blivit känslomässigt laddat, särskilt utanför Helsingfors, och många tar avstånd från både begreppet och fenomenet. Artikulerade kritiker kan karakterisera försöken att normera de finlandssvenska elevernas uttal och ordförråd som uttryck för storstadscentrering eller överklassfördomar.

Numera hyllas inte högsvenska som ett ideal att eftersträva i alla språksituationer. Man anser snarare att finlandismer kan accepteras och behövas i informell kommunikation mellan finlandssvenskar men bör hanteras med försiktighet i mer officiellt språkbruk och givetvis särskilt om man vill kommunicera besvärsfritt med folk i Sverige. Emellertid har svenskans hotade överlevnad, speciellt i Helsingfors, lett till ett allmänt instämmande i Bergroths uppfattning att finlandssvenskan bör följa den rikssvenska språknormen i görlig mån. Som avgjort olämpliga bedöms direkta fennicismer, det vill säga lånord från finskan, felaktiga grammatikaliska former, och uttryck som kopierar motsvarande finska uttryck.

De avgörande frågorna är vilka slags provinsialismer man kan tillåta sig, i vilka sammanhang, och hur noga finlandssvenskar måste följa språkutvecklingen i Sverige. En princip, som ofta citeras, är Bergroths:

                                     

2. Externa länkar

  • Mikael Reuter 19 december 2006. ”Vad är ”högsvenska”?”. Institutet för de inhemska språken.
                                     
  • 1918 utgav han Högsvenska och 1924 Svensk uttalslära med särskilt beaktande av skiljaktigheterna mellan det finländska och det högsvenska ljudskicket. Hugo
  • kallas rikssvenska, medan den i Finland använda finlandssvenska standardspråkformen kallas standardfinlandssvenska eller, i synnerhet tidigare, högsvenska
  • vanligast i finlandssvenska. Avsaknad av fennicismer är ett kännetecken för högsvenska Finska Finska lånord till svenskan Finlandism Svecism Språkrensning
  • pluralformen Varistona, som stadens tjänstemän gjorde officiell i den högsvenska formen Varistorna. Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material
  • skrivning det estsvenska dialektordet ajbofålke eller äjbofålke, motsvarande högsvenska öbofolket Estlandssvenskarna själva avsåg emellertid med detta ord
  • beaktats. Listan är inte relevant för finlandssvensk standardsvenska högsvenska som saknar ordaccent. Minimala ordpar som skulle kunna ifrågasättas
  • för de flesta svenskar och de flesta talarna behärskar även riks - eller högsvenska Dialekterna är ofta så lokala att de kan begränsas till enskilda socknar
  • förhållanden. Den finlandssvenska varianten av standardsvenska kallas ibland högsvenska Innan det talade riksspråket växte fram fanns ett skriftspråk som var
  • mellan de två konkurrerande grupper som spelade på Svenska Teatern. Den högsvenska avdelningen som spelade på rikssvenska och Folkteatern på finlandssvenska
  • språkmelodi Folk i Finlands större städer talar ofta en utjämnad svenska högsvenska som till ordförrådet är mycket lik rikssvenskan. Däremot har folk från

Users also searched:

...
...
...